Aissa* är en 26 årig sjuksköterska som arbetar för Läkare Utan Gränser i Moçambique. Hon och hennes barn överlevde cyklonen Idai men hennes man dog. Trots tragedin tar hon hand om patienter i de mest isolerade områdena i Moçambique som blev ödelagda av cyklonen. Detta är hennes berättelse.
”Jag föddes i en liten stad men flyttade till Nhamatanda för att studera till sjuksköterska. Jag träffade min man på en fotbollsmatch här på fältet som vi nu använder som en helikopterplatta till vår mobila klinik. Han studerade till lärare. Vi brukade anordna matcher mellan sjuksköterske- och lärarstudenterna och under en av dom matcherna blev vi kära.
Vi examinerades 2015 och gifte oss strax därpå. Sedan flyttade vi till hans hus för att kunna uppfostra våra barn nära hans föräldrar. Vi fick vår son som nu är två år gammal och min man hjälpte mig att uppfostra mina två äldre döttrar från ett tidigare äktenskap.
Min man fick jobb som lärare och flyttade från hemmet för att kunna jobba på en grundskola. Han besökte oss varje månad och han var så stolt att hans arbete lärde barn att bli bättre medborgare. Jag tog hand om huset och tog ströjobb för att få livet att gå ihop. Vi var lyckliga.
Allt förändrades den 14 mars i år.
Vi hade hört nyheterna om cyklonen på radio och visste att dåligt väder var på ingång. Men ingenting kunde förbereda oss för det som hände. Min man ringde oss precis innan cyklonen slog till och frågade hur vi mådde och sa åt oss att hålla oss säkra. Han var så orolig men vi sa åt honom att vi skulle vara försiktiga. Han sa att han skulle göra detsamma och att han älskade oss. Det var sista gången vi pratade.
Det började regna klockan 10. Jag kan inte beskriva i ord hur det såg ut. Aldrig tidigare i mitt, mina föräldrars eller mina farföräldrars liv hade någon sett sådant här regn. Vattnet började fylla huset och möblerna flöt runt. Jag lade mina barn på köksbordet så att de inte skulle bli blöta. Sedan började jag be av rädsla. Jag tänkte på min man.
Allt jag vet om hans öde är det jag fick veta från hans kollegor och vänner som var med honom den kvällen. De säger att vattnet började stiga i skolan tills det nådde halsen och de var då tvungna att simma till taket. Men snart så var steg vattnet till takhöjd och strömmen var stark. Människor tvingades simma till närmsta träd och kunde bara be att trädet kunde motstå vind och vatten. Min man och många andra valde fel träd. Trädet föll i vattnet och strömmen förde honom bort. Han höll fast i trädet i många timmar och hade ingen styrka kvar att simma. Många barn från skolan dog på detta sätt då deras armar var svaga.
Dagen efter spolades många kroppar upp på stranden i Beira. Efter att vi inte hört någonting från min man på två dagar började mina svågrar leta bland kropparna. De tillbringade en hel dag i den heta solen men hittade honom aldrig. Kropparna som hittades var välsignade för deras familjer kunde säga farväl. Jag fick aldrig den möjligheten.
Jag blev sängliggande i två dagar efter det som hänt utan att kunna röra på mig eller göra någonting. Mitt hus var förstört, min man var borta och mitt liv hade vänts upp och ner på en enda kväll. En morgon så insåg jag – jag var arbetslös och ensam med tre barn. Jag var tvungen att kämpa.
En stor del av min styrka att fortsätta kommer från att vara sjuksköterska. En sjuksköterska måste vara stark. Vi ser smärta och sorg varje dag och det är vår roll att behandla och stödja. Hur kan jag gråta när det är mitt jobb att trösta de som lider? Den här tragedin slog inte bara hårt mot mig och mitt hem, så många runt oss har lidit och förlorat så mycket. Jag kommer aldrig att glömma, men jag kommer gå vidare, inte bara för min egen skull, utan för andra
Mitt arbete med Läkare Utan Gränser tar mig till platser där människor har förlorat så mycket mer än jag och det får mig att inse hur cyklonen har påverkat mitt folk. När man ser landskapet från en helikopter så ser man de översvämmade områdena och sönderbrutna träden. Men det är också mycket man inte ser. Under vattenytan och under de brutna grenarna hittar ni oss – våra historier, vår sorg och vår beslutsamhet att leva.
Jag kan inte finna styrkan att berätta för min son att hans pappa är död. Han är så liten. När han ber mig ringa hans pappa så ringer jag en av hans farbröder som låtsas vara honom. Min dröm är att mina barn ska få studera och gå färdigt skolan. Ibland tillåter jag mig själv att drömma om att bygga upp vårt hem igen, kanske till och med lägga till en liten butik för att sälja livsmedel till våra grannar. Jag hoppas att min man kommer att vara stolt över det vi blir nu när han är borta.
*Namnet är utbytt
